Hett i hyllan #454

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Sjunde boken från bokrean 2021, som fortfarande är oläst ...

Microslavar av av Douglas Coupland är ju ett måste i varje kodande människas bokhylla.

Eftersom jag är utvecklare (eller invecklare, som man också kan kalla sig) så kände jag ett oerhört sug att äga och läsa den här boken. Äger den gör jag nu, men läst är den fortfarande inte. Jag vet inte om läsningen av hans andra bok, Generation X (dit jag hör), hjälpte till att hålla mig nyfiken på den här. Det var en bok som jag överhuvudtaget inte kunde relatera till. Kanske funkar det bättre med en bok om min underliga yrkesgrupp i stället. Hoppas igenkänningen är högre (finns överhuvudtaget) här.

Så här står det på baksidan:

Datanörden Daniel Underwood och hans kollegor tillbringar minst sexton timmar om dygnet med att skriva och leta fel i mjukvarukod. De söker igenom företagets mejl för att se vad den store Bill Gates kan tänkas tycka och tänka om dem.

Men gänget vill bli något mer än bara kuggar i Microsofts stora maskineri. De lämnar datorimperiets arbetsbostäder i Redmont, Washington, och flyttar till Silicon Valley för att arbeta med ett Minecraftliknande projekt. Där försöker de desperat skapa fullvärdiga liv och hitta kärleken - mitt i vinandet och surrandet från den förvrängda, datordrivna värld de lever i.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Bok: Rakbladstårar av S A Cosby

Författare: S A Cosby
Titel: Rakbladstårar
Genre: Thriller
Antal sidor: 330
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Razorblade tears
Översättare: Ylva Spångberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2021 (min) 2022
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 mars 2024




Första meningen: Ike försökte komma ihåg något tillfälle när män med polisbrickor som kom till hans dörr tidigt på morgonen medförde något annat än hjärtänglsan och elände, men hur han än försökte kom han inte på något.

Baksidetext
Ike Randolph har varit ute ur fängelset i femton år, med inte så mycket som en parkeringsbot på sitt samvete. Men som svart man vet han att det finns anledning till oro när poliser dyker upp utanför ens dörr.

Det sista han förväntar sig att höra är att hans son Isiah – tillsammans med sin vita make, Derek – har blivit mördad. Ike har aldrig fullt ut accepterat sin sons sexuella läggning, men blir förkrossad av Isiahs död. Dereks far, Buddy Lee, har skämts nästan lika mycket över sonens homosexualitet som Derek skämdes över sin pappas kriminella förflutna.

Ike och Buddy Lee, två ex-fångar som inte har mycket gemensamt utöver sitt kriminella förflutna och kärleken till sina söner, förenas nu i ett intensivt hämndbegär. Och tvingas samtidigt konfrontera sina egna fördomar, både om sina söner och varandra.

Min kommentar
Förra året läste jag den här författarens debut och blev väldigt förtjust och även glad över att jag redan hade hans nästa, Rakbladstårar, i hyllan. När läsningen i mars gick undan som ... ja, jag vet inte vad man ska likna det vid längre. Tåget är ju ingen bra liknelse numer. Men det gick undan i alla fall så jag tyckte att det var dags för den här boken.

Den här boken är nästan lite som Game of thrones. Här finns massor av människor. Nästan alla dör. Det är en helt osannolik body count. Trots det så vill jag nog påstå att det inte är något överdrivet våld, nästan. De gör liksom det de måste göra. Utan något som helst konsekvenstänk ger de sig ut på en hämndtour. Hämndtema är dessvärre inte en favorit, rent generellt.

Ike och Buddy är sinnebilden av ett omaka par. Om de inte hade haft sönerna gemensamt så skulle de på sin höjd ha blängt på varandra, men de skulle aldrig någonsin ha haft med varandra att göra. Det finns inget som förenar så snabbt och mycket som en gemensam yttre fiende. Ike är lite som en nykter alkoholist, men i stället för alkohol så är det våld. När han börjat så kan han inte sluta. Buddy är white trash, av rang.

Förutom våldet så är det en riktigt fin vänskap som växer fram. Lite av en bromance. Tyvärr så förstör dubbelmoralen en del för mig. Jag har så svårt för människor som tycker att alla andra är fördomsfulla mot dem, men själva har de minst lika många mot andra. Och då är det plötsligt inte fördomar, utan sanningar, och helt okej/inte så farligt. Dessvärre så gör de här två männen ingen som helst utvecklingsresa, egentligen. De vet att det gör/tycker är fel, men de väljer att strunta i det.

En del av mig vill inte tro att våldet är trovärdigt, men då invänder en annan del att det räcker med att läsa tidningen en helt vanlig dag för att bli överbevisad. Allt våld blandas upp med metaforer. Faktum är att boken är späckade med dem och de står formligen som spön i backen. Nästan alla är väldigt visuella och talande. Jag gillar dem nästan hela vägen, men det kan uppenbarligen bli för mycket även av det.

Rakbladstårar är, för mig, inte alls den gripande och berörande historia som Asfaltsland var. Här är det liksom bara våld, utan något emotionellt kapital. Jag kan i alla fall inte hitta det och då är det svårt för mig att bli känslomässigt engagerad. Om de tyckte att allt som hände var värt det? Det förtäljer inte historien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,10 i genomsnitt (beräknat på 91 346 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Rakbladstårar: DAST Magazine, Deckarlogg och Kultmagasin

Tisdagstrion: Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning

Jag har inte läst om en bok sedan jag var typ tio och förmodligen kommer det inte att hända igen förrän jag är runt 80. Då kanske jag har hunnit läsa alla nya böcker som jag vill. Här är i alla fall tre stycken som jag skulle kunna tänka mig att ta mig an en andra gång.

1. En man som heter Ove av Fredrik Backman nästan knäckte mig när jag läste den. Av olika anledningar. Båda filmerna (den svenska och amerikanska) lyckades med samma sak.

2. Ensam på Mars av Andy Weir var så vansinnigt rolig, vansinnigt spännande och vansinnigt teknisk. Men nu blev jag sugen på att se om filmen ...

3. Pestens tid av Stephen King ger jag alltid till svar när någon vill veta vilken bok som är den bästa jag någonsin har läst (en korkad fråga, jag vet, men likväl händer det att jag får den).

Film: Missing (2023)

Titel: Missing
Originaltitel: Missing
Genre: Thriller
Regissör: Nicholas D Johnson, Will Merrick
Manus: Will Merrick, Nicholas D Johnson, Sev Ohanian
Skådespelare: Storm Reid, Nia Long, Amy Landecker, Ken Leung, Joaquim de Almeida
Utgivningsår: 2023
Produktionsland: USA
Längd: 110 min
Serie: -
Såg den på Amazon Prime Video 22 mars 2024




Handling
Junes mamma försvinner under en semester i Colombia med sin nye pojkvän. Eftersom June befinner sig tusentals mil bort i Los Angeles, använder hon sig av den senaste tekniken för att försöka hitta sin mamma innan det är för sent. Ju djupare hon gräver, desto fler frågor väcks. När June upptäcker hemligheter om sin mamma, inser hon att hon aldrig riktigt känt henne.

Min kommentar
Vi valde ju mellan två filmer förra fredagen och då tänker kanske vän av ordning att det den här fredagen måste bli den andra filmen. Men nej. Jag orkade helt enkelt inte med någon mer (medioker) komedi. Jag villhövde spänning. Efter mycket letande och ratande av filmer så föll valet på Missing.

Nya genrer poppar upp som svampar i skogen och den här filmen är ännu en. Som jag aldrig hört talas om innan. Det här är en screenlife-film. Allt som händer händer på en skärm av något slag. Då kan man ju undra hur spännande det kan bli. Mycket spännande, visar det sig.

I början blir jag nästan skogstokig på alla otroligt röriga, otroligt snabba klipp. Jag har inte en chans att se vad det handlar om. Innan jag ens har hittat var jag ska titta så är klippet borta. Att hinna läsa är inte ens att tänka på. Ibland går det lite lugnare till, så man hinner med, men ofta blir det så där snabbt. Kanske är det bara jag som vill/måste se precis allting, andra kanske inte ens märker det.

Av naturliga skäl så är det ju väldigt mycket teknik här och det är alltid kul. All den här övervakningen skrämmer mig på riktigt och jag saknar faktiskt tiden när man inte alltid var nåbar. Men, utan allt det så skulle ju händelserna i den här filmen vara omöjliga. Kanske är det inte så här lätt, men lätt är det ju att spåra folk.

Twisterna står som spön i backen och allt det är mycket snyggt gjort. Till en början anar man ingenting. Den sista twisten är dock väldigt väntad. Många små detaljer höjer trovärdigheten, trots att de strängt inte har med intrigen att göra. Som CAPTCHA-bilden där man inte är helt säker på exakt vilka rutor som egentligen innehåller en buss. Det händer mig jämt. När filmen är slut sitter jag ändå där med en del funderingar. Hur blev Ken inblandad? Varför alla dessa iscensatta turer? I vilken ordning skedde allt? Vem hittade egentligen vem? Men framför allt, vem hade satt så dåliga betyg på Javi? Han var ju guld!

Det är verkligen inte ofta som det funkar med så många rejäla vändningar, men Missing lyckas oväntat bra med det. Vissa saker ska man kanske inte titta så nära på, då håller inte logiken, men det är både spännande och underhållande.


På Letterboxd hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 184 298 betyg).
På IMDb hade den 7,1 i genomsnitt (beräknat på 58K betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Den sista utgrävningen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Våren verkar vara inställd här. Träd och blommor frodas förstås, men det är så kallt att man nästan ångrar att man plockade bort vinterkläderna för några veckor sedan. När det faktiskt såg ut som att våren var här. Men, som jag säger till alla andra ... det är april. Det betyder att det kan vara vilket väder som helst.

Serien om Ruth Galloway av Elly Griffiths har varit en stor favorit och det är med delade känslor som jag nu har plockat upp sista delen, Den sista utgrävningen. De som läst den verkar i alla fall ha gillat avslutningen, det hoppas jag att även jag kommer att göra. Det finns ju en del scenarion som jag inte kommer att tycka om ...

Min smakebit är från sida 155:

Nelson kör raka vägen hem till Judy och Cathbad. När han parkerar bilen ser han Katie komma gående. Hon ser så bekymmerslös ut - skolbagen svänger, knästrumporna är nerrullade och tröjan knuten om midjan - att Nelson sitter kvar i flera minuter och bara ser på henne. Han betraktar sig inte som den sortens människa som försjunker i minnen av sin skoltid, men nu kommer han plötsligt ihåg hur gräset luktade på fotbollsplanen, glassbilens lockande toner, hur han och hans kamrater sölade på hemvägen i hopp om att få se flickor från gymnasieskolan i närheten. Han vill inte störa Katies lyckliga ensamhet med nyheten att hennes gudfar är försvunnen.