torsdag 19 oktober 2017

Hett i hyllan #114

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det är vår 2014.
För snart sex år sedan läste jag den svenska fantasyn Ondvinter av Anders Björkelid och även om jag nu inte var helt lyrisk så tyckte jag att den var tillräckligt bra för att fortsätta läsa. För naturligtvis är ju detta en serie. Berättelsen om Blodet består av fyra böcker.

Jag lyckades få tag i de två efterföljande delarna (Eldbärare och Förbundsbryterskan) då i mars 2014, men av någon anledning läste jag dem inte. Sedan tyckte jag att jag ju kunde ha med serien i min avsluta-serier utmaning, men då saknade jag ju sista delen, som visade sig vara inte helt lätt att hitta. Till slut lyckades jag hitta den på årets bokrea, men den får inte vara med här. Den är ju inte hyllvärmare. Än.

Nu har jag skrivit upp serien på långa listan inför nästa års Finish That Series Challenge. Vi får väl se om den får vara kvar där.

Vad serien handlar om? Jo...
Tvillingarna Wulf och Sunia lever ett fridfullt, men slitsamt liv på en gård, tillsammans med sin far. En helt vanlig dag när Wulf och Sunia är ute och jagar så fångar de en vessla. De tror i alal fall att det är en vessla, men det är en förklädd vätte. Vätten lyckas övertala tvillingarna att låta honom gå och i gengäld ger han dem en gåva, något som verkar vara en dikt.

Mysteriet tätnar och främlingen som kommer till gården för att tala med deras far, på ett främmande språk, spär på det ytterligare. Frågorna blir fler och fler och tvillingarnas kamp mot Kylan som tränger in i människornas själar och fryser hela världen kan ta sin början.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 18 oktober 2017

"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Titel: Oceanen vid vägens slut
Genre: Fantasy
Antal sidor: 219
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The ocean at the end of the lane
Översättare: Kristoffer Leandoer
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 oktober 2017




Första meningen: Jag hade svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor: kläder som jag i vanliga fall kände mig obekväm i, som om jag hade på mig en stulen uniform, eller klätt ut mig till vuxen.

Baksidetext
En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.

Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid.

Min kommentar
Jag har hört så otroligt mycket om Neil Gaiman, nästan bara bra saker. Till slut så blev nyfikenheten för stor och den här boken slank ner i varukorgen på bokrean 2015. Sedan blev den stående där och jag fortsatte höra bra saker om Neil Gaiman. I år tog jag med Oceanen vid vägens slut på min boktolva, så den helt säkert skulle bli läst.

Det här blir inte på något sätt ett inlägg som är lätt att skriva. Jag tror att det är bra om man inte vet för mycket om den här boken när man läser den. Om det nu mot förmodan skulle finnas någon kvar som inte har läst den. Jag hade i alla fall ingen som helst aning om vad jag hade att förvänta mig. Överraskningen var total. Lite som ett hårt slag i huvudet. Fast på ett fint sätt.

Jag brukar ha svårt för barn som berättare, men det är inget som jag ens funderar över här. Precis så här var det, i alla fall när jag var liten. Det handlar lite om barndomens magi, när inget var underligt, knappt fick en att lyfta på ögonbrynet. Allt gick under kontot "magiskt" och bara accepterades. Jag kan verkligen känna igen mig i denna namnlösa pojke.

Pojkens föräldrar stämmer ganska bra med hur det var på 70-talet, man fick helt enkelt, oftast, klara sig själv. Och det gjorde man också. Nu var den här pojkens föräldrar lite värre än genomsnittet, men ändå. Det hindrar mig inte från att bli ledsen över deras sätt att se på, till exempel, husdjur.

Berättelsen är en magisk saga, sedd genom en vuxen mans barnögon. Det är barnets lite obegripliga och förvanskade minnen, som med en vuxens ögon får en annan innebörd. Jag saknar nog barnets sett att se på saker och ting. Lite.

Det är stämningsfullt, lågmält och känns nästan lite mysigt, trots alla hemskheter som händer. En scen (den med masken och foten, för dig som har läst) fick mig att vrida mig lika mycket som masken. Så äckligt. Det där kommer att leva kvar hos mig väldigt länge. Precis som mycket annat.

Boken är underlig, minst sagt, men inte alls på något dåligt sätt. Jag är i alla fall trollbunden. Den är tydligen kategoriserad som fantasy, men jag skulle nästan rösta mer på skräck. Eller saga. Med skräck. I Sverige har den av någon anledning klassats som ungdomsbok (tonår), men jag tycker nog inte att den är det. I så fall inte bara det. Enligt författaren själv så är det en vuxenbok.

Det är imponerande att få ihop en sådan här berättelse på så få sidor. Ett tips till andra, mer långrandiga, författare kanske. Det kommer definitivt att bli mer Gaiman för mig.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 270 betyg).
Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 343 794 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Oceanen vid vägens slut: C.R.M. Nilsson, Bokhyllan och aldrig bara ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 17 oktober 2017

Veckans topplista: Svenska samtida romaner

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Svenska samtida romaner.

En "genre" jag har otroligt svårt att förstå. Alltså inte förstå vad jag läser, utan exakt vad den är. Samtida är ju lite... flyktigt, eller vad man ska säga. Även gamla klassisker var ju en gång samtida. Inte heller blir jag klokare när jag försöker reda ut det genom att titta på olika webbutiker.

Jag gör ändå ett litet försök och då har jag valt de böcker som jag personligen kallar för drama, som är ungefär samtida med mig (när jag var ung eller nu) och som jag har läst de senaste åren. Och som jag har gillat, naturligtvis.

1. En nästan sann historia av Mattias Edvardsson, jag tror att den här kan vara vad många kallar för aka-porr..
2. Boel och Oscar av Josefine Sundström, en riktigt bra bok om att göra upp med sitt förflutna.
3. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, något så ovanligt som en bok som fokuserar på brottets utövare, dennes familj och hur det påverkar dem.
4. Norrlands svårmod av Therése Söderlind, en mystisk och mörk bok, om hur illa det kan gå om man inte pratar med varandra.
5. Radhusdisco av Morgan Larsson, en fantastisk skildring av hur det var att vara barn på 70-talet.

måndag 16 oktober 2017

TV-serie: Narcos - Säsong 2

Titel: Narcos
Originaltitel: Narcos
Genre: Drama
Skapad av: Carlo Bernard, Chris Brancato, Doug Miro
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Pedro Pascal, Wagner Moura, Boyd Holbrook, Paulina Gaitan, Raúl Méndez
Premiär: 2016-09-02
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Netflix oktober 2017




Handling
Pablo Escobar regerar enväldigt kokainvärlden. vägen till toppen kantas av döda kroppar men inget eller ingen står i vägen när Pablo som håller ett järngrepp om det vita pulvret samtidigt som han är en öm familjefar. Men starka krafter försöker störta honom och till slut jagas han av bade armén och amerikanska DEA och alla vill se honom död.

Min kommentar
I somras tittade jag på första säsongen av Narcos, som var i stort sett fantastisk. När den var färdigsedd så upptäckte jag att det fanns ytterligare två säsonger, men jag orkar väldigt sällan se mer av samma serie. Oftast brukar det gå ganska lång tid mellan. Så icke här. Det gick inte längre att motstå.

Faktum är att jag nästan skulle kunna kopiera allt jag skrev om första säsongen. Det mesta gäller fortfarande. De som ska prata spanska gör det, de som ska prata engelska gör det. De inklippta autentiska bilderna/filmerna gör att verkligheten slår en i huvudet. Speciellt klippet med Escobars mamma är helt sjukt och jag kan nog förstå lite hur Pablo blev som han blev.

Jakten på Escobar intensifieras, gangsters går ihop med andra gangsters, polisen går ihop med gangsters och rent generellt så är det alla mot alla. Ingen kan lite på någon. Det här ställer frågan om ändamål som helgar medlen på sin spets. Jag förstår polisernas frustration och jag kan förstå att vissa gjorde som de gjorde. Men jag tycker det är fel.

Escobar har väldigt tydliga psykopatiska drag, vågar jag nog drista mig att påstå. Ett tag var jag rädd för att han skulle döda sin egen far. Det hade dock varit betydligt lättare att avsky honom om han hade varit fullständigt genomrutten. När han är med sin fru eller sina barn så är han som vilken människa som helst. Jag tycker filmmakarna har gjort ett bra jobb här. Framför allt så gör Wagner Moura, som spelar Escobar, ett helt osannolikt bra jobb.

Jag har svårt att förstå att det mesta av detta faktiskt har hänt och jag blir så sjukt imponerad av de här modiga människorna som vågade gå emot Escobar. Jag tror inte att det kommer att dröja så länge innan jag ser tredje säsongen också. Det ska bli oerhört intressant att se vad som händer nu.

Säsongsavslutning: [spoiler]Escobar skjuts ihjäl, Moncada flyr till USA och ges sken av att sätta dit Peña. Tata ber om hjälp från Cali-kartellen, men i stället får hon veta att de vill ha allt hon har. Peña sitter i förhör i vad han tror är internutredning. Sedan får han frågan vad han känner till om Cali-kartellen. De som verkar ha tagit över efter Escobar. Jakten på Escobar har inte hjälpt ett dugg. Snarare tvärtom. Kokainimporten har ökat.[/spoiler]



TV-serier.nu hade säsongen 4,7 i genomsnitt.
IMDb hade hela serien 8,9 i genomsnitt (beräknat på 214 311 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Our brand is crisis

Titel: Our brand is crisis
Originaltitel: Our brand is crisis
Genre: Drama
Regissör: David Gordon Green
Manus: Peter Straughan
Skådespelare: Sandra Bullock, Billy Bob Thornton, Anthony Mackie, Joaquim de Almeida, Ann Dowd
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på C More 30 september 2017





Handling
Den härdade amerikanska politiska konsulten Jane Bodine tar ett konsultjobb hos en boliviansk presidentkandidat. Väl där visar det sig att hennes ärkefiende Pat Candy har tagit jobbet som konsult åt hennes kandidats största utmanare.

Min kommentar
Vi hade egentligen bestämt oss för en annan film (en med Tom Hanks), men när vi råkade se vilka filmer vi lagt i vår kom-ihåg-lista så bytte vi på stående fot till denna. Den enda anledningen var Sandra Bullock. Det var ju så väldigt längesedan vi såg något med henne.

Följaktligen så visste vi inte alls vad filmen handlade om, men vi trodde ju på att det var en komedi. Det var ju det som stod där. Med tanke på att filmen handlar om ett presidentval i Bolivia, där amerikaner tydligen kände sig manade att hjälpa till, så blev det inte så muntert. Jag är dock rädd för att det ligger en hel del sanning i hur det kan gå till. Faktum är att Our brand is crisis påminner lite om Wag the dog. Temamässigt. Visst blir det en del fniss, men komedi? Nej, det är falsk marknadsföring. Eller kanske inte helt och hållet. Det är antagligen meningen att detta ska vara satir, men jag måste nog säga att de tyvärr missar målet sju gånger av tio. Ungefär.

Sandra Bullock är precis lika bra som vanligt. Jag tror hon kan spela vilken roll som helst och vara övertygande. Billy Bob Thornton är precis lika sytlig (och då menar jag Borås-versionen av ordet, det vill säga äcklig, sliskig) som han brukar. Kan denna karl överhuvudtaget spela sympatisk? Nåväl, han är i alla fall briljant som otrevlig.

Filmen är intressant och skrämmande. Jag gillar speciellt slutet. Politiska beslut påverkar riktiga människor. Nu i efterhand upptäckte jag att filmen bygger på en dokumentär om valet i Bolivia 2002. Där ser man.

En liten undran här också... Varför i hela friden envisas C More med vit undertext? Inte bara är den vit utan också så liten och tunn att den nästan är omöjlig att se mot ljus bakgrund. I den här filmen blir det dessutom sju resor värre eftersom den engelska översättningen av all spanska hamnade över den svenska. Och den engelska texten var tjock och stor, vilket gjorde att den svenska inte syntes alls. Mina ögon blev oerhört förvirrade över kaoset.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 89 betyg).
IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 16 182 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.