onsdag 13 december 2017

"De förjagade" av Mikael Strömberg

Författare: Mikael Strömberg
Titel: De förjagade
Genre: Skräck
Antal sidor: 303
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 november 2017




Första meningen: Olov sitter hoopkrupen.

Baksidetext
I december 1917 skickas en grupp handplockade svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland.

Åtta män far genom ett isande kallt snölandskap. De är alla utvalda - men vet själva inte om det ännu. När de kommer fram till platsen upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. Det är tomt och de finner spår som visar tecken på strid. Mörkret och kylan omsluter dem dygnet runt och fruktan inför det okända stegras minut för minut.

Min kommentar
Egentligen var jag tveksam till om jag ville läsa den här boken. Jag har tidigare läst två böcker av Mikael Strömberg och de var helt OK, men inte direkt något jag blev skrämd av. Kanske har jag läst för mycket skräck i mina dagar, det krävs en del för att få mig att kika över axeln. När det började dyka upp positiva recensioner av De förjagade så funderade jag på om jag kanske ville läsa ändå. I samma veva hörde författaren av sig och frågade om jag ville ha boken och då tyckte jag att det måste vara ett tecken.

Själva miljön här kan man nästan kalla för en egen karaktär. Det är ödsligt. Kallt. Svinkallt faktiskt. Och mörkt. En perfekt bakgrund för skräck, kan man tycka. Än värre blir det när vår oktett kommer fram till lägret, som är övergivet. Med ganska tydliga tecken på strid. Tyvärr så förtas det här mysteriet lite, eftersom boken börjar med vad som händer i lägret innan vår grupp kommer dit. Jag gillar miljön och det är nästan så att jag börjar frysa där jag ligger i soffan.

Språket är väldigt korthugget och väldigt filmiskt. Faktum är att det ibland känns som att jag läser ett manus, här finns massor av sådant som jag skulle vilja kalla för scendirektiv. Det förklaras hela tiden hur saker görs och sägs, till exempel talar jäktad i hennes öra, han kommenderar, han/hon är kort, Wickman osäker. Det är helt enkelt en förfärlig massa tell och inte så mycket show.

Karaktärerna är inte många, av förklarliga skäl, men de är några fler än åtta kan jag väl avslöja. Trots att de är så få så kommer jag inte nära någon av dem, de känns lite som streckgubbar och är ganska endimensionella. Den som är klok är klok, den som är god är god och den som är ond är ond. Just den aspekten kan jag i och för sig köpa, jag inbillar mig att människor inte var så komplicerade 1917. Det som stör mig är att det förklaras för mig hur de känner, men jag KÄNNER aldrig att de känner det. Det finns bara en kvinnlig karaktär med och jag förstår nog egentligen inte hennes roll, om hon är med bara för att det ska finnas en kvinna med.

Det lunkar på ganska stillsamt ändå, men mot slutet hettar det till lite och då upphör även alla de detaljerade beskrivningarna av allt. Jag blir också intresserad av hur det ska gå för dem. Vilka som eventuellt ska klara sig. Och hur. En sak jag inte kan låta bli att fundera på är varför Klefbäck, som trodde sig veta vad uppdraget gick ut på, hela tiden vägrade att öppna lådorna.

Idén är onekligen väldigt bra och historien har ett bra anslag, men själva förklaringen förtar en hel del för mig. Jag hade nog föredragit en annan upplösning.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 9 betyg).
Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om De förjagade: Boklysten, Tentakelmonster och Saras bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 12 december 2017

Top Ten Tuesday: Favoritböcker 2017


Tisdag igen och återigen hänger jag på Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Favorite Books of 2017.

Jag kan ju tycka att det är lite tidigt att göra en bästa-lista för i år. Det är ju trots allt nästan tre veckor kvar. Då hinner man ju läsa ganska många till, men jag provar väl.

Än så länge inga fullpoängare i år, men väl fyra stycken 4,5:or och en hel hög 4:or. 38 stycken närmare bestämt. Detta ska ju bara vara en topp tio så jag får helt enkelt plocka bort några. Förutom att de fyra första har fått 4,5 i betyg så är böckerna inte i någon speciell ördning.

1. Tredje principen av Anna Jakobsson Lund
2. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
3. Entry Island av Peter May
4. Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund
5. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
6. Kall, kall jord av Adrian McKinty
7. Visheten vaknar av Elin Säfström
8. Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg
9. Efter din död av Eva Dolan
10. Bokea - inredning till döds av Grady Hendrix

Veckans topplista: Bokomslag på temat rött

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Bokomslag på temat rött.

Jag har många böcker som går i rött så även här handlar det om att filtrera ut på något sätt.

Jag bestämde mig för att bara ta med böcker jag har läst under bloggens tid och bara de som har fått högt betyg (4 eller högre). Det underlättade lite. Sedan var det ju frågan om vilken röd och hur mycket. Tänk vad besvärligt man kan göra det...

De här fem blev det. Och jag var lite "snäll" vad gäller nyans och mängd. Listan är inte i någon speciell ordning.

1. Vargarna i Calla av Stephen King. Femte delen i Det mörka tornet-serien. Det här är så löjligt bra.
2. Horn av Joe Hill. Det är en tung mantel att axla, att vara Stephen Kings son, men jag tycker Joe Hill gör det med den äran.
3. En orolig grav av Elly Griffiths. Att läsa serien om Ruth Galloway är lite som att umgås med en god vän.
4. Främlingen i huset av Sarah Waters. Ett läskigt, gammalt hus ute på den engelska landsbygden. Vad kan gå fel, liksom.
5. Livrädd av Sharon Bolton. Andra delen i serien om Lacey Flint. Mer psykologiskt än action, det är ett plus.

måndag 11 december 2017

Film: Purpurfärgen

Titel: Purpurfärgen
Originaltitel: The color purple
Genre: Drama
Regissör: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes, Alice Walker (bok)
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Margaret Avery, Oprah Winfrey, Danny Glover, Willard E. Pugh
Utgivningsår: 1985
Produktionsland: USA
Längd: 153 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 24 november 2017




Handling
Celie växer upp i den amerikanska svarta södern i början av 1900-talet. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och blir tilldelad sin man Albert. Hennes nya hem blir inte mycket bättre men kvinnor i hennes omgivning lär henne att tro på sig själv.

Min kommentar
Purpurfärgen, en film som jag inte var helt säker på om jag hade sett. Jag trodde jag hade gjort det, eftersom några envisa bilder alltid dök upp när jag tänkte på den. Att jag inte har läst boken vet jag med bestämdhet. Det visade sig att jag inte hade sett filmen heller. Bilderna i mitt huvud måste vara från någon annan film. Men nu har jag sett den i alla fall. Det kommer jag aldrig att glömma nu.

Vi befinner oss, naturligtvis, i södern. Det är 1909 när filmen börjar. Slaveriet har varit avskaffat sedan knappt 50 år (jodå, så sent var det tydligen). I alla fall enligt lagen. Här är det inte heller de vita som har svarta som slavar, utan svarta män som har svarta kvinnor som slavar. Jag gissar att det här är en typisk katten-på-råttan-grej, där de svarta männen blir illa behandlade av de vita, de svarta männen behandlar sina kvinnor som ägodelar och de "högre stående" svarta kvinnorna är genuint elaka mot "lägre stående" svarta kvinnor. Celie är av någon okänd anledning precis en sådan "lägre stående" kvinna. Det här är så upprörande att jag inte ens orkar bli arg, jag blir bara oerhört ledsen och jag inser att så där jättelångt har vi inte kommit de senaste 100 åren ändå.

Skådespelarna är helt briljanta och detta måste ju vara Whoopi Goldbergs (som spelar Celie) bästa prestation någonsin. Det är hon som är filmen. Oprah Winfrey, som spelar Sofia, blir jag lite besviken på. Jag tycker att hon spelar över ibland och piggnar hon inte till lite väl fort mot slutet? Danny Glover vet jag inte om jag någonsin kan se på på samma sätt igen, jag tror inte jag har sett honom i en osympatisk roll innan och med risk för att stå för årets underdrift så är det osympatisk han är här.

Inledningen är på tok för lång och det händer ett par gånger att jag tappar intresset. Efter ungefär en timme så tar det fart i alla fall och härifrån till slutet är jag trollbunden. Celies öde är så fantastiskt tragiskt och berörande och jag är så glad att jag såg filmen utan sambon. Han hade nog lyckats förstöra känslan.

Filmen är ju på tok för lång och den blir också lite för sentimental för mig. Och en aning pompös. Och kanske en gnutta för övertydlig. Slutet känns lite tillrättalagt, men jag kan överse med det. Jag vet inte om jag hade klarat något annat i det läget.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 166 betyg).
IMDb hade den 7,8 i genomsnitt (beräknat på 65 899 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 10 december 2017

Smakebit på søndag: Skrivet i eld

En smakebit på søndag är ett stående inslag på och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen blir det nog ingen läsning alls. Den tillbringas nämligen nästan helt och hållet på annan ort. Igår åkte vi för att hälsa på min syster som fyllde år och eftersom det är en bit att åka så stannar vi alltid över natten. Då blir det till att vara social i stället för att ha näsan i en bok. Det är i och för sig väldigt roligt att hälsa på där, jag träffar dem alltför sällan nu.

I fredags började jag i alla fall läsa Simon Becketts Skrivet i eld (Written in bone i original, spännande översättning av titeln där), som är andra delen i serien om rättsantropologen David Hunter. Den här utspelar sig faktiskt ute i Yttre Hebriderna. Där har jag ju tillbringat lite tid, i böckernas värld.

Min smakebit är från sida 64.
Duncan befann sig ute vid stugan. Han trivdes inte. Blåsten hade tilltagit och knuffade till campingbussen som en båt på öppet hav. För säkerhets skull hade han redan ställt fotogenelementet i ett hörn för att hindra det att välta. Den blå lågan stod och fräste bara någon meter från honom där han satt inkilad bakom det lilla bordet i bussen. Även om det var trångt var det ändå bättre än att tillbringa natten i Range Rovern eller hopkurad innanför dörren till stugan. Fast det var nog där Fraser skulle ha placerat honom, tänkte han grinigt. Nej, det var inte det att han tvingades bo i bussen som bekymrade honom.
     Han kunde bara inte sluta tänka på det som låg i stugan.