onsdag 18 januari 2017

"Huset" av Jens Daniel Burman

Författare: Jens Daniel Burman
Titel: Huset
Genre: Skräck
Antal sidor: 304
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 december 2016




Första meningen: Gråhunden Abbott sprang in i huset genom den vidöppna ytterdörren.

Baksidetext
Julen närmar sig och Mårten, Lena och deras dotter Elsa åker till det ensliga huset vid sjön för att äntligen få vara tillsammans. Huset ser inte ut som de lämnande det. I farstun står en stol mitt på golvet och i vapenskåpet saknas ett jaktgevär. Varför har grannarna som vaktar huset inte ställt i ordning efter sig?

Familjen har gått igenom en tung period sedan Lena blivit invalid efter en bilolycka. Hon har fått permission från sjukhuset och behöver sondmatas och medicineras flera gånger per dygn. Det är lång väg till sjukhuset ifall något skulle hända, men trots det ser Mårten fram emot att de ska få vara en tillsammans igen.

På julaftonsnatten knackar det på dörren. En nedkyld och utmattad kvinna söker hjälp. Hon får värme, vila och skydd mot snöstormen som rasar utanför. Men det finns också något annat hon vill ha...

Min kommentar
Skräck och (roman)debutant, en oerhört lockande kombination. Tyvärr fick den vänta på att bli läst oförtjänt länge, eftersom jag missade läsfönstret och fick ge mig till tåls i ett år. Den utspelar sig nämligen över julhelgen och vad är bättre än att läsa en bok ungefär vid den tid på året då den utspelar sig. Det brukar ge en extra skjuts.

Jag vet inte riktigt var boken utspelar sig, men det är någonstans i norr. Det är kallt, mörkt, massor av snö och alla har minst en skoter stående i garaget. Alla dessa faktorer (ja, utom skotern då) ger en närmast klaustrofobisk känsla. De är insnöade och helt ensamma. Det går inte att ta sig därifrån, hur mycket man än vill. Jag älskar det.

Karaktärerna är inte speciellt många och jag får inte veta alltför mycket om dem. Det är mera känslan av dem som förmedlas. Mårten blir jag bara irriterad av, han verkar vara en mes som aldrig någonsin har sagt ifrån till någon. Dottern Elsa är nog den som känns mest äkta, jag har i alla fall lättast att relatera till henne. Även om jag nu aldrig hade en så mörk fas i tonåren. Hon är sinnebilden av en tonåring, det är så typiskt att dras till något utan att fundera över vilka konsekvenser det skulle få. Elsa får upptäcka följderna av mörkret på ett väldigt konkret sätt.

Det är en väldigt obehaglig stämning som genomsyrar hela boken, mest tack vare att jag hela tiden får uppleva samma saker som karaktärerna. Jag blir inte serverad hur de känner sig när de blir rädda utan får i stället veta varför de känner så. Det är mycket mer effektivt, eftersom jag också får en chans att bli rädd då. Om jag har något problem med något så är det att det ibland blir lite väl mycket, i betydelsen osannolikt, men detta är ju trots allt en skräckroman och trovärdigheten i sådana är ju inte alltid så hög. Jag funderar, bland annat, över varför i hela friden man vill dra med sig sin nästan komatösa fru för att fira jul mitt ute i ingenstans och kan överhuvudtaget inte komma på någon anledning. Inte heller förstår jag varför just den biten är med i boken. Det hade gått att lösa på ett bättre sätt, tycker jag. Det tillför absolut ingenting.

Slutet är öppet, om man nu väljer att kalla det så. Jag brukar gilla öppna slut, men detta är helt enkelt vidöppet. Jag har nästan inga svar alls när boken är slut. Vad hände med dem allihop, egentligen? Klarade de sig? Dog de och i så fall hur? Varför blev vägarna aldrig skottade?

Jag har sett att Jens Daniel Burman har skrivit några noveller, de får jag nog se till att läsa. Och så väntar jag på hans nästa roman.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,2 (beräknat på 5 betyg).
Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Huset: Läsa & Lyssna, Kajsas bokblogg och Tentakelmonster.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 17 januari 2017

Top Ten Tuesday: Oväntade pärlor jag läste 2016


Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Ten Underrated/Hidden Gem Books I've Read In The Past Year Or So (up to you if you want it to be those published in the past year or so or just ANY underrated book you've read recently).

En alltid lika besvärlig uppgift... underskattad av vem? Jag har valt böcker som jag gillade mer än jag trodde och som fler borde läsa. Och listan är inte i något slags ordning.

1. Människorna av Matt Haig
2. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon
3. Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand
4. Stöld av babian av Anna Karolina
5. Vem var Alice? av T.R. Richmond
6. Enkel biljett till nattens ände av Johan Frick
7. En officer och spion av Robert Harris
8. En väktarens bekännelser av Elin Säfström
9. Mambo i Chinatown av Jean Kwok
10. Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan

måndag 16 januari 2017

TV-serie: Krig och fred

Titel: Krig och fred
Originaltitel: War and peace
Genre: Drama
Skapad av: Andrew Davies, Lev Tolstoj (bok)
Skådespelare: Paul Dano, James Norton, Lily James, Jack Lowden, Jessie Buckley
Premiär: 2016-01-03
Produktionsland: UK
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på TiVo december 2016-januari 2017






Handling
En episk berättelse om några aristokratiska familjer, deras hopp och framtidstro. Men Napoleons invasion av Ryssland för med sig krossade hjärtan, förödelse och död. Allt förändras, för alltid.

Allt börjar 1805 då de alla är del av St Petersburgs glittrande elit, men fortfarande på jakt efter en meningsfull framtid. Pierre, som är väldigt snäll och lite bortkommen, den oäkta sonen till en av Rysslands rikaste män, vill göra världen bättre. Den stilige och elegante Andrei är frustrerad över sitt ytliga liv och söker en mening, medan den vackra och kraftfulla Natasha söker efter den stora kärleken. Samtidigt flyttar sig Napoleons armé allt närmare den ryska gränsen.

Familjen Bezuchov är rika, men också fragmenterade eftersom den gamle greven, Kirill Vladimirovitj har ett dussin oäkta söner. Bolkonskijs är en väletablerad och framgångsrik familj, där prins Andrei Bolkonskij tjänstgjorde som general under Katarina den stora under tidigare krig. Och Rostovs, som kommer från Moskva, har ett stort antal gårdar men aldrig tillräckligt med kontanter. De är en kärleksfull och sammansvetsad familj som lever för stunden oavsett sin ekonomiska situation.

Min kommentar
1984, tror jag det var, läste jag Tolstojs Krig och fred och jag fullkomligt älskade. Av naturliga skäl så minns jag inte så mycket av det jag läste, bara att det var en förfärlig massa människor, som gärna hette olika beroende vem som pratade med dem och att den var fantastisk. Därför kommer jag inte alls att kunna jämföra TV-serie med original. Ville bara ha det sagt.

Även i TV-serien är det mängder av människor och jag är ganska säker på att de kallas samma namn hela tiden. Åtminstone så blir det lite lättare när man får ett ansikte till namnet. Nu när jag skulle skriva det här inlägget så hittade jag ett fantastiskt släktträd på SVT. Jag önskar jag hade haft det innan.

Trots mängden av karaktärer så är det inte speciellt många som är sympatiska. Mest gillar jag Marya, den fula, som är jättevacker. Hon har en galen far som är elak på riktigt. Hennes bror, Andrei, är semisympatisk. Väldigt kylig och principfast, men inte otrevlig på något sätt. Nikolaj är också en hedervärd person, hans syster Natasha är hans raka motsats. Bortskämda är de dock båda två. Pierre är en riktig hedersknyffel och förmodligen den förste kommunisten. Syskonen Anatole och Helene Kuragin får mitt blodtryck att gå i taket, de är riktiga svin. Jag minns faktiskt att det fanns en hemsk kvinna med i boken, men om det var Natasha eller Helene vete fåglarna.

Skådespelarna är i stort sett okända för mig, när jag kollar på IMDb så är det bara ett fåtal jag har sett i andra roller. Ett undantag är Paul Dano, som spelar Pierre, han verkar ha varit med i flera filmer. Faktum är att det är han som är bäst i den här serien. När de andra (som för övrigt också är fantastiska) spelar med stora gester och lite ack och ve, så är han minimalistisk och det är så grymt bra.

Men så är det ju det här med språket. Jag förstår ju att det skulle vara en omöjlig uppgift att få alla att prata rätt språk, men varför inte vara konsekvent. Österrikarna bryter på en löjlig tyska, medan ryssarna pratar en klockren engelska. Jag kommer aldrig att förstå, eller gilla, den inkonsekvensen.

Jag har ingen aning om allt är historiskt korrekt, men vem bryr sig. Det här är en storslagen serie, som jag verkligen gillade. Vilka människoöden!



TV-serier.nu hade serien 4,0 i genomsnitt.
IMDb hade serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 11 267 betyg).
Jag ger serien 4,0.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: The Revenant

Titel: The Revenant
Originaltitel: The Revenant
Genre: Drama
Regissör: Alejandro González Iñárritu
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L Smith, Michael Punke (bok)
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 156 min
Serie: -
Såg den på Blu-ray 23 december 2016



Handling
Året är 1823 och nybyggaren Hugh Glass undersöker den outforskade vildmarken tillsammans med sina män när han råkar ut för en björnattack. Han får omfattade skador och lämnas förr eller senare till att dö i skogen då infödingarna är dom hack i häl. Nu måste han ta vara på sina överlevnadskunskaper för att hitta en väg hem samtidigt som han vill hämnas på John Fitzgerald, den man som förrådde och övergav honom.

Min kommentar
De flesta verkar ju ha minst en skådespelare som de av outgrundliga anledningar, som ingen annan förstår, bara ogillar. Min heter Leonardo DiCaprio. Trots att jag inte gillar honom så har jag nog sett de flesta filmer han har medverkat i (det är ju ofta storfilmer) och i stort sett bara på grund av hans medverkan så har jag inte gillat dem. Det fanns två undantag innan jag, mot bättre vetande, såg den här filmen. Man kan väl kort säga att det fortfarande bara är två.

Det som lyfter den här filmen och egentligen är enda behållningen är den magnifika miljön och fotot som faktiskt lyckas visa den. Det är så vackert att det nästan gör ont i ögonen och jag får verkligen känslan av stora, öde vidder. Den berömda björnattacken är helt fantastiskt filmad och om jag inte hade vetat bättre så skulle jag ha sagt att den var på riktigt.

Filmen började helt OK och jag förleddes (nästan) att tro att det här kunde gå bra. Sedan började orimligheterna staplas på varandra. Jag har ju trovärdighetsproblem med DiCaprio i största allmänhet och när han spelar en superhjälte så sparkar hela hjärnan bakut. Detta är en 2,5 timmars orgie i Leonardo DiCaprios förträfflighet. Det funkar inte för mig. Alls. Vill du ha exempel? Visst...

I ett klipp befinner sig karaktären uppe på en klippkant, säkert 100 meter över floden som rinner där nere. I nästa klipp har han på något sätt tagit sig ner. Och detta är alltså en man som överhuvudtaget inte kan gå, knappt krypa. I en scen, när han verkligen behövde kunna prata så kunde han bara grymta. I nästa klipp pratar han obehindrat. Hans ben var brutet, men helt plötsligt så kunde han gå på det. Ett mirakulöst läkekött. Flera gånger befinner han sig i det iskalla vattnet och utan att behöva värma sig så drar han bara vidare. Han borde ha frusit ihjäl första gången han föll i floden. Det här är bara ett litet urval, helt enkelt det som störde mig mest.

Det finns tyvärr på tok för lite handling för 156 minuter och det mesta är bara DiCaprio som släpar sig genom naturen, grymtandes och stånkandes. Filmen är minst en timme för lång.

Jag behöver ingen biografi, men om man påstår att en film är baserad på en sann historia då bör det mesta gå att tro på. Jag är säker på att Hugo Glass umbäranden var illa nog i verkligheten utan att man behöver överdriva, nu blev det bara smått löjligt.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 3 141 betyg).
IMDb hade den 8,0 i genomsnitt (beräknat på 460 263 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 15 januari 2017

En smakebit på søndag: Entry Island

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Julen är utslängd, det är mörkt och trist och vardagen är här igen. Men snart, snart är det vår... eller hur?

Jag har äntligen börjat läsa Peter Mays Entry Island och jag blev väldigt förvånad när jag befann mig i Kanada vid bokens början. Det var oväntat. Tiden verkar delas mellan Entry Island, en ö utanför Kanadas östkust och Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Så det blir två karga öar till priset av en. Eller hur man nu ska uttrycka det. Inte mig emot, jag gillar karga öar.

Min smakebit är från sida 141.
Sime vaknade ur minnena från sin förfaders dagbok till insikten om att han hela tiden hade suttit och stirrat på den spöklikt tomma platsen där det saknade fotot på Kirsty som barn skulle ha suttit. Plötsligt blev han medveten om en annan närvaro i rummet och tittade upp. Marie-Ange stod lutad mot dörrposten och iakttog honom. Han såg den vanliga, alltför välbekanta avskyn i hennes blick, men där fanns också någonting annat. Oro? Skuldkänslor? Det var svårt att avgöra.
     "Du ser hemsk ut", sa hon.
     "Tack."
     "När sov du ordentligt senast?"
     Gruset skavde i ögonen när han blinkade. "Någon gång innan du flyttade."
     Hon suckade. "Jaha, ytterligare någonting som är mitt fel." Hon lämnade dörrposten och gick fram till skrivbordet, där hon studerade tonårsbilderna av Kirsty i albumet. "Är det hon? Cowells fru?"